Sömn i tablettform

Stilettklor

Monopol: När gränser flyter.

Vid interaktioner är man två. Om det handlar om vänskapliga eller kärleksfyllda relationer är oväsentligt. Man väljer – och är man lyckosam – blir man vald tillbaka. Genom mina snart tjugoett år har jag sett många ’vänner’ komma och försvinna. Vissa fortare än andra. Allt oftast är anledningen beroende av mina narcissistiska drag och mina egna höga funderingar om det egna jaget. Jag tappar respekt och intresse för de som förödmjukar och kujonerar mig, och varför skulle individer som dessa erhålla min respekt? Ofta är det subtila toner drypande av ett ’jag-är-dig-överlägsen’. Undantagsvis stämmer det överens med sanningen.

Att bli dikterad och lyssna till förmaningar och anmaningar om hur min självrespekt i själva verket har att göra med mina trosor är inget som intresserar mig i längden. Inskränkta varelser tråkar ut mig. Kontrollerande människor gör mig illamående. Vanligen. Framförallt och kanske i huvudsak när dessa människor brukar manipulation och smusslar med sitt motiv. Jag ska aldrig utnämna mig själv som något ideal, vare sig när det kommer till förbindelser eller något annat. Men så väl känner jag mig själv att jag betraktar självrespekt som något som sitter i förmågan att kunna se förbi andra människors krav och önskemål, samt att inte inrätta sig efter normer och roller som inte klär en. Inte att upprätthålla begär som inte rör mig och anse att kvinnor ska underordnas och häcklas och hunsas och föraktas. Och med tidigare ’vänner’ med sådana åsikter är det inte underligt att de kändes som en tyngd snarare än en befrielse att vara omkring de i längden. Nej, jag har ingen större problematik att avbryta en relation. Speciellt inte då personen som är föremål för min besvikelse eller ledsamhet inkräktar på min person på ett eller annat sätt. I kontrast till vad folk vanligen verkar tro beror inte min existens på din lycka. Inte heller tänker jag ansvara för dina förhoppningar, eller för hur du vill att jag ska agera.

Min kropp är min, likväl min perception och min tillvaro. Vad jag gör av det, oavsett vad det medför, rör uteslutande mig.

Grönhet

Lust. Åtrå. Passion.

Emellanåt kan jag drömma mig tillbaka till de nätter jag somnade bredvid en varm manskropp, tätt hopslingrade med blida händer som sjöng melodier på min kropp. Jag saknar väl inte Individen, utan mestadels Situationen. Saknad är en av de emotioner som sällan intar min kropp spontant.

Jag är en fantastisk arkitekt då det kommer till att skulptera luftslott, och i det mesta av den tid jag spenderar vaken är jag i själva verket på samma plats där jag befinner mig i sovande tillstånd. Jag är en Drömmare.

I kalla, solitära nätter i den nyvunna sommarvärmen kan jag längta. Efter samspel, eller danser, till melodier som utspelas på min kropp. Jag är ingen robot, men i mitt destruktiva tillstånd där jag bytt ut själen mot ett mindre isberg, där jag inte är kapabel varken till att känna eller att ge, där är relationer obrukbart och endast skadligt. Mitt medvetande är fortfarande tjänligt även om känslobredden för tillfället är obefintlig. Icke desto mindre kan jag tillåta min längtan att vandra.

Någonstans här i natten spelar en mans händer självsäkert en melodi på en kvinnas spända kropp. Och hon kommer att böja sig i en båge, släppa kontrollen och låta urladdningen skaka de fyra väggar som för tillfället är hela hennes värld. Jag avundas dig.

Röda tårar

& sömnlösheten.

Midnattstimmen närmar sig obarmhärtigt och jag ser fram emot ännu en natt där någon sorts sömn inte infinner sig förrän i tidiga gryningstimmen. Min annars så kunskaps-kåta hjärna är numera trött och slak som en mans lem efter häftigt famntag i timtal. Jag drar mig till minnes om en fantastisk natt spenderad på Imovane och den tjugonionde maj kan inte komma snart nog. Det senaste månvarvet har inte bjudit på mycket av varan sömn, och pillerna jag så hänsynslöst ökat doseringen på helt självvalt verkar inte som de borde.

Lyckligtvis är jag ett mörkrets kreatur och finner både ett lugn och en glöd i dunklet och ensamheten. Att sitta och inhalera nikotin tillsammans med de ljuva tonerna av den senaste favoritmelodin samtidigt som jag stirrar ut i natten, tomheten, har snarare blivit en vana än ett undantag. Natten är min föda och min lust och att påstå något annat skulle vara ren och skär lögn. Icke desto mindre kan jag längta efter att få vakna utvilad med en hjärna skarp och klarsynt.

Träsh.

Terror.

Efter en enklare måltid bestående av ett digestive-kex har jag bänkat mig i soffan, förväntansfullt väntande på ett skådespel som aldrig kommer nå mina ögon. Jag har tänt ljus som blandar sig med dagens grå nyansskala och förvirrar sig i en svag gul värme. Tomheten är ett faktum, men jag har ingen ork över, ingen lust eller någon annan känsla för den delen att engagera mig och inga känslor kommer längre genom mitt verklighetspansar.

Jag längtar efter en närhet och en värme som jag inte bryr mig om egentligen och jagar frihet och adrenalin som en galen. Den desperata jakten efter kontakt hopar sig allt större i telefonen och skrattar hånfullt åt mig i min ensamhet. Jag har försökt att känna men jag är sluten och dissociativ och min realitet är inte längre min. Längtansfullt kall och älskande utan känslor. Välkommen till gränslandet, du familjära främling.

Jag gjorde det igen.

Satt och stirrade på en blank datorskärm i ungefär en timmes tid med solen stekandes i ögonen när jag plötsligt insåg att jag försummat min oerhört viktiga och intressanta blogg. Så jag gjorde det igen. Mestadels för att impulsen tryckte på och tvingade mig att utan vidare spekulationer klicka radera på varenda ett inlägg jag skrivit. Igen. Lyckligtvis gillar jag inte nostalgi och minnen något vidare. Men nu kör vi igen. From the beginning. Until nästa gång jag tröttnar och ger upp och raderar och allt sådant där. Jag ger mig själv tre månader.