Emellanåt kan jag drömma mig tillbaka till de nätter jag somnade bredvid en varm manskropp, tätt hopslingrade med blida händer som sjöng melodier på min kropp. Jag saknar väl inte Individen, utan mestadels Situationen. Saknad är en av de emotioner som sällan intar min kropp spontant.
Jag är en fantastisk arkitekt då det kommer till att skulptera luftslott, och i det mesta av den tid jag spenderar vaken är jag i själva verket på samma plats där jag befinner mig i sovande tillstånd. Jag är en Drömmare.
I kalla, solitära nätter i den nyvunna sommarvärmen kan jag längta. Efter samspel, eller danser, till melodier som utspelas på min kropp. Jag är ingen robot, men i mitt destruktiva tillstånd där jag bytt ut själen mot ett mindre isberg, där jag inte är kapabel varken till att känna eller att ge, där är relationer obrukbart och endast skadligt. Mitt medvetande är fortfarande tjänligt även om känslobredden för tillfället är obefintlig. Icke desto mindre kan jag tillåta min längtan att vandra.
Någonstans här i natten spelar en mans händer självsäkert en melodi på en kvinnas spända kropp. Och hon kommer att böja sig i en båge, släppa kontrollen och låta urladdningen skaka de fyra väggar som för tillfället är hela hennes värld. Jag avundas dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar