Terror.

Efter en enklare måltid bestående av ett digestive-kex har jag bänkat mig i soffan, förväntansfullt väntande på ett skådespel som aldrig kommer nå mina ögon. Jag har tänt ljus som blandar sig med dagens grå nyansskala och förvirrar sig i en svag gul värme. Tomheten är ett faktum, men jag har ingen ork över, ingen lust eller någon annan känsla för den delen att engagera mig och inga känslor kommer längre genom mitt verklighetspansar.

Jag längtar efter en närhet och en värme som jag inte bryr mig om egentligen och jagar frihet och adrenalin som en galen. Den desperata jakten efter kontakt hopar sig allt större i telefonen och skrattar hånfullt åt mig i min ensamhet. Jag har försökt att känna men jag är sluten och dissociativ och min realitet är inte längre min. Längtansfullt kall och älskande utan känslor. Välkommen till gränslandet, du familjära främling.